Den här dikten fick jag av en vän. Den beskriver hur det känns idag....
Please, don’t ask me if I’m over it yet.
I’ll never be over it.
Please, don’t tell me he’s in a better place.
He isn’t here with me.
Please, don’t say at least he isn’t suffering.
I haven’t come to terms with why he had to suffer at all.
Please, don’t tell me you know how I feel
- unless you have lost a child.
Please, don’t ask me if I feel better,
Bereavement isn’t a condition that clears up.
Please, don’t tell me at least you had him for so many years.
What year would you choose for your child to die?
Please, don’t tell me God never gives us more than we can bear.
Please, just say you are sorry.
Please, just say you remember my child, if you do.
Please, just let me talk about my child.
Please, mention my child’s name.
Please, just let me cry.
Från en far ett antal år efter ett vuxet barns död. USA 2000.
torsdag 16 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint, och sant!
SvaraRaderajätte fint! fast trist. kram.
SvaraRadera/hege
Den dikten går rakt in i hjärtat. Måste vara på pricken sant, känns det som. / Lotta
SvaraRaderaHej Ewa! Jag hörde en gång läkaren Lars H Gustafsson på radion. Han menade att sorgen inte är en process, som vi kommer igenom och lämnar bakom oss. I stället gav han bilden av ett "sorgerum" som alltid kommer att finnas i vårt hjärta. Först är man bara i det rummet och fönster o dörrar är stängda, senare öppnar man fönstret ibland, går ut en stund, befinner sig mer utanför än i rummet. Tillvaron är rik igen. Men rummet finns alltid kvar, och när man går in där, känns allt precis lika förfärligt sorgligt som när det värsta just hände.
SvaraRaderaJag tycker det är en bra bild.
Många tankar till dej och Per.
Karin
Karin: vilken bra bild! Den känner jag igen mig i!! T o m så att det är olika "rum i rummet"... Både den egna saknaden och sorgen, men också vemod över andras sorg o s v...
SvaraRadera