Vemodets dag....

I dag är det sista september, och idag ska vi flytta hem, för i morgon ska jag börja jobba.

Nu har vi bott i sommarstugan sen dagen före midsommarafton, d v s drygt 3 månader. Det har varit underbart skönt och läkande för kropp och själ, efter vinterns och vårens vedermödor. Vi kommer nog att sova här i helgen också, men baslägret flyttas idag.

Det blir lite annorlunda upplägg på det hela i år, för en del saker som blommor och sånt ska flyttas direkt till Torngatan, dit vi flyttar om en månad eller så. I går kväll fick vi nycklarna och träffade förra ägarna, och i morgon kan vi börja fixa där.

Nu börjar ett lite annorlunda liv! Jag har ju styrt mitt liv helt och hållet själv - har kunnat lalla på i morgonrocken hela dagen om jag velat. Det har jag behövt, men nu känns det inspirerande att börja få lite struktur på livet igen. Till att börja med ska jag jobba 25%, och sedan trappa upp så sakteliga. Det blir en byggfirma som gör jobbet på Torngatan, så vi behöver bara göra det roliga: välja färger, kakel till badrum och kök, och klinkers till badrum, hall och kök o s v. Och betala förstås...... Men det ska bli roligt att åka förbi där och se hur jobbet fortskrider. Sen blir det väl oförutsett strul, det blir det ju alltid, men det tar vi om och när det händer.....

Men vemodigt är det liksom alltid att flytta härifrån. Trots att det knappt är nån sol alls om dagarna nu, eftersom det ligger ett stort berg i söder, trots att det är jättekallt när man måste gå ut för att duscha på morgnarna, trots att det är så svart på nätterna. Nu blir huset kallt och tyst och tomt. Jag brukar tänka att det vilar sig och slumrar inför nästa vår och sommar. I år kommer heller ingen snickare och härjar, utan huset får vila i fred.

Sov gott lilla Näset - så ses vi till våren!

Mycket att smälta.....

Återigen har det varit en sån där dag som skulle ha verkat totalt osannolik om nån hade kunna förutsäga den för mig.

Dagen började med att jag åkte till Nyland stenhuggeri med en vacker stenbumling som vi ska ha som gravsten på Nils grav. Vi hade spanat in tre olika stenar, och i helgen åkte vi och tittade på alla tre och enades om en. Den hittade vi vid Ångermanälvens strand i Nyadal. Den är mörkt grå, med insprängda svarta och glittriga partier. Nu dröjer det 2-4 veckor innan den kommer på plats med namn och datum ingraverat, men till allhelgonahelgen ska den vara klar. Då ska vi tända ljus på graven. Det har varit mycket svårt att komma oss för med att göra detta, men helt plötsligt kände vi att vi kunde göra det. Jag tror det blir fint!

Därefter åkte jag till Härnösand och åt sopplunch på missionskyrkan.

Kl 14 träffades vi på banken, Per och jag, en mäklare och tre syskon av vilka vi köpte ett hus.
Vi kommer alltså att flytta från Nyadal, efter 12½ år! Detta är något vi har pratat om i ett par år, men olika saker har hänt - inte minst det senaste året - som har gjort att det har dröjt. Nu har vi hittat ett hus som vi tror kommer att passa oss bra.

Vi har trivts fantastiskt bra i Nyadal, och det är verkligen inte av vantrivsel vi ska flytta. Tvärtom kommer vi att sakna många, inte minst vår hyresvärdfamilj - som nu övergår till att bli våra kära vänner. På torsdag tillträder vi och får nycklar o s v till huset, men vi flyttar inte in förrän om ca en månad eller så. Först ska badrum och kök renoveras.

Evenemangstips

Nu är det helg igen.

Idag kommer Lisa hem - roooligt!! Hon och några kompisar ska ställa ut smycken på Härnösands missionskyrkas kulturvecka som börjar i morgon, med vernissage kl 11.00.

VÄLKOMNA!

Om man vill ta en förhandstitt på smyckena finns de här: http://smaldesign.webs.com/

Programmet för hela kulturveckan finns här: http://www.harnosand.missionskyrkan.se/
Klicka på "kulturvecka" i överkanten.

Ha för övrigt en trevlig helg!!

Förstående doktor

Nu har jag pratat med "min" doktor. Hon tyckte det var lite roligt att jag glömde bort tiden, för det tyder på att jag inte bara ägnar mig åt min sjukdom, som hon sa.

I alla fulla fall har jag fått svar på mina mest akuta funderingar, och nu får jag en ny tid i oktober. Tydligen röntgar man inte regelmässigt, utan bara om det finns skäl att tro att det är nåt som inte är som det ska - om man får ont eller mår dåligt på andra sätt. Det är helt naturligt att vara lite nojig som jag är - det var skönt att höra.

Nu är jag lugn igen, så det var bra att få prata med henne!

För övrigt idag har jag gjort en tur till Övik. Åt lunch på stan och shoppade lite. Jag ska ju snart börja jobba så smått, så det är ju trevligt att ha lite fräscha kläder....

Dumt - mycket dumt av mig....

Idag skulle jag göra två saker. Kl 10.00 en sak som än så länge hör till Det Hemliga. Kl 12.30 hade jag skrivit i almanackan att jag skulle på läkarkoll. Kl 11.45 plockade jag upp Per på Vårsta, ålade över i passagerarsätet (eftersom jag inte skulle hinna äta lunch hade jag tagit med en macka som jag plockade fram) och tog fram läkarkallelsen för att se vart jag skulle gå. DÅ såg jag till min förskräckelse att jag skulle ha varit där kl 11.30, och inte 12.30 som jag trodde.

Naturligtvis ringde jag direkt, men naturligtvis fanns det inga fler läkartider idag; inte förrän i oktober.....

Det var alltså bara att göra en u-sväng på E4 och vända åter mot Härnösand.

Eländes elände!!

Nu känns det dock lite bättre. Har pratat med sjukhuset igen, och "min" doktor ringer i morgon eftermiddag, och om hon bedömer att hon behöver träffa mig så får jag en tid så fort det är möjligt.

Stort TACK till läsekretsen för all omtanke, böner, hållna tummar och positiv energi. Ska se om det går att stoppa in allt i en burk och spara tills det blir dags......

KRAMAR till er alla!!

Hösttecken

Idag när jag åkte in till stan hamnade jag bakom en gul vägarbetsbil. Bakpå stod en gube och en stor borr. Med jämna mellanrum stannade bilen, borren borrade och guben stack fast snökäppar i vägkanterna!!

Snart kan snön komma alltså!! Kanske är det dags att flytta hem från sommarstugan snart....

Förr i tiden var det granruskor som markerade vägen. Sen blev det nån slags metallkäppar med knallorange plast på. Nu är det jättetunna bambukäppar!! De syns knappt, hur smala som helst är dom. Hur ska detta gå, det kan man undra!

Händelserikt

Ojoj - nu händer det många spännande saker på en gång. När allt är klart kanske jag bloggar om det, till dess får läsekretsen helt enkelt bärga sig.

Till en spännande händelse vill jag dock mobilisera alla goda tankar, positiva energier, böner, hållna tummar o s v. Det är på onsdag, när jag ska på återbesök till doktorn.

Att säga att jag är nervös för detta är bara förnamnet.

Jag känner inte av något konstigt i kroppen, men är ändå väldigt orolig för något som kanske bara syns på röntgenplåtar och prover. Det kanske är helt naturligt att bli helt nojjig och mer hypokondrisk än vanligt i den situation jag är.... Helt vanliga kroppsliga krämpor är väldigt lätt att tolka som återfall i sjukdomen.....

Idag tog jag med lunch och åkte till Rotsidan. Jag gick en lååång promenad när jag ätit. Det var skönt att bli helt genomblåst, jag tror det hjälpte till att sortera tankarna. Helt ensam var jag. Det var bara min bil på parkeringen och jag såg inga människor.

På väg tillbaka till bilen gick jag en sväng genom skogen och plockade med mig lite fina mossor och en liten liten gran (OBS: utanför naturreservatet naturligtvis). Sen åkte jag till "Trägårn" på Vallen och köpte en liten ljung och åkte till Nils grav och gjorde höstfint.

Jag hade ingen kamera med, så bild kommer senare.

Tjugonde september!!

Nog är det härligt att man kan sitta ute och äta frukost och sen sitta i solstolarna och dricka kaffe och bara må gott. Solen flödar och det är den TJUGONDE SEPTEMBER!!

Bryssel

Glömde skriva att vi just bokat en resa till Bryssel om tre veckor!

Det är Nils gamla skola ESAC som har sin årliga höstföreställning "Landing", där f d elever uppträder. En av föreställningarna tillägnas Nils, och intäkterna från den går till Nils Wärmegårds minnesfond.

Det känns både roligt att åka, framför allt för att vi ska göra det tillsammans med våra kära sambor en trappa ner, men också mycket sorgligt och vemodigt. Det kommer att kännas väldigt konstigt att vara i Bryssel och inte få träffa Nils, gå ut och äta med honom och prata prata prata.....

Fredag igen....

Veckorna går fort!

På radion pratar dom om "stugsitteri" - det är precis det jag ägnar mig åt! Att sitta i en sommarstuga och "bara vara", d v s elda lite, äta, fika o s v. Nu börjar löven falla, och då ser man längre igen, helt plötsligt.

Två gånger tidigare har vi bott kvar så här länge.

Den ena gången var 2001 när vi hade en vattenskada hemma, och bodde kvar tills det var reparerat. Då bodde ju barnen kvar hemma, och Nils fick varje morgon traska upp till korsningen och åka skolbussen därifrån. Det var måttligt populärt vill jag minnas. Det var ju helt andra som åkte med den skolbussen jämfört med hans vanliga - "Nordingråbor". Han gick i nian då, och skulle göra PRAO i två veckor. Den gjorde han på en cirkusskola i Östersund, så de sista två veckorna som var de två första veckorna i oktober slapp han bo här. I stället fick han bli storebror hos familjen Ljunggren. Lisa gick på gymnasiet i Kramfors och kunde åka med sin far till skolan. Jag var egenföretagare då och styrde mina dagar själv. Jag minns att jag tog lååånga promenader på morgnarna när alla åkt. Det var underbart skönt, men när det började krasa av frost under fötterna när man gick till duschen på morgnarna var det skönt att flytta hem igen.

Den andra gången var för två år sen när köket renoverades hemma i lägenheten. Då flyttade vi hem 1 oktober till ett nytt och fint kök.

Nu ska det bli fint väder i helgen, men än så länge lyser solen med sin frånvaro.

I morgon döps lille Alfred Nils Johan Wålsten i Gnesta. Han är mitt systerbarnbarn. Jag har velat hela veckan om jag ska åka dit eller ej, men bestämde mig i går för att stanna hemma. Per är där och döper så han får representera familjen. Allt gott och Guds välsignelse önskar jag till lille Alfred, och hans mamma och pappa och storasyster Elvira förstås.

I kväll kommer några goda vänner hit på middag - det blir trevligt. Jag håller som bäst på att fundera över vad jag ska bjuda på.... Det blir nog nåt av alla fina grönsaker jag köpte på Nordvik i går, till den fina potatis som helt plötsligt bara stod i källaren när vi kom hem från Stockholm i måndags. TACK för den!!

Vad är en kyrka egentligen?

NU är datorn äntligen frisk!! Den har varit krasslig och legat på sjukhus i två veckor. De första dagarna hade jag världens abstinens men sen var det riktigt skönt. Under dessa veckor har jag hunnit vara både i Östersund och i Stockholm; träffat vänner, ätit gott och haft det bra på alla sätt och vis.

Jag har också varit ute på olika utflykter i det vackra höstvädret – till Rotsidan, Storsand och idag till Rödhällorna i Nora.

Jag bor fortfarande kvar i sommarstugan, men börjar fundera på att flytta hem snart. Om ett par veckor kanske..... Eller när solvädret tar slut.

Den senaste veckan har jag haft ont i vänster skulderblad. Det är en gammal skidbacksskada som gör sig påmind ibland. Idag insåg jag att det nog inte skulle gå över av sig själv utan jag ringde till kiropraktor och fick en tid kl 16 idag.

Mitt allra första heltidsjobb hade jag när jag var 18 år. Då flyttade jag till Kramfors och jobbade som ungdomsledare i Ådalskyrkan i ett år. Detta var 1976. Då var Ådalskyrkans Ungdom en stor ungdomsförening med flera hundra medlemmar. Det var olika grupper i kyrkan varje dag och kväll i veckan: Knatteträffen, scouter, nyingar, tonårsgrupp, ungdomskör, vuxenkör, volleyboll, o s v.

1990 flyttade vi tillbaka till Kramfors, då Per jobbade som pastor i samma kyrka. Med tiden har församlingen minskat. Medelåldern har blivit högre och högre, grupperna färre och färre – samma utveckling som i de flesta folkrörelseorganisationer. De senaste åren har det blivit tyngre och tyngre för den lilla församlingen att ha hand om sin kyrkobyggnad, så den såldes i våras – till just det kiropraktorföretag som jag besökte idag.

Det var en märklig känsla att ligga på en massagebänk i det rum som var mitt arbetsrum 1976.

Ibland, när kyrkor säljs och används till andra ändamål än kyrkliga, finns det folk som tycker att det är förskräckligt, och att man vanhelgar Guds hus.

För mig är kyrkan dess församling, människorna som möts där till bön och sång och gemenskap, och för att lyssna till predikan. Kyrkan är där människorna möts – det är inte byggnaden i sig som är kyrkan.

Tider förändras men kyrkan består – om den lyckas hitta en form som fungerar i den tid den lever i.