Mammlagat

Nu har jag börjat på en ny blogg. Välkommen dit!

http://mostersmat.blogspot.com/

Bloggpaus

Hej alla trogna läsare.

Jag har bestämt mig för att ta paus i bloggandet ett tag. Bloggen har fyllt en oerhört viktig funktion för mig under det dryga året jag har haft den i gång. Först var det för att ge lite lägesrapport vad gäller min sjukdom, så att vi skulle kunna prata om andra och roligare saker när vi pratade på riktigt.

Sen hände ju detta med Nils, och dagarna blev ett enda kaos. Bloggen blev en slags ventil som gav mig något konkret att syssla med, och ett ställe där jag kunde skriva av mig, även om jag naturligtvis inte skrev allt. Långt därifrån - en del känslor och upplevelser går inte att dela med sig av.

Nu har mitt vardagsliv sakta återgått till något slags normalläge, även om livet aldrig kommer att bli sig likt, eftersom Nils inte finns kvar.

Livet blir aldrig som förr, men det kan bli ganska bra ändå, det är jag övertygad om. I alla fall de flesta dagarna.....

Sportlov

Åker till fjällen i morgon.

Det blir skönt.

Jag lämnar jobbdatorn och jobbtelefonen hemma. Jag åker tillsammans med samma gäng som vi åkt till fjällen med under vecka 10 ända sen 1992. Sen är också några något nyare vänner med. Det blir kul att se hur de funkar tillsammans..... Det blir säkert jättebra!! Nu hoppas vi på sol och takdropp och plusgrader, eller kanske några minus..... Det är ingen risk att snön försvinner detta år tror jag.

Årsdag IV

Motsvarande lördag för ett år sen var en solig, men lite kall dag.

Nils hade varit försvunnen sedan söndagkvällen, i drygt fem dygn. Per var i Le Mans och sökte efter honom, tillsammans med institutet Nils jobbade åt, polisen, en massa vänner.

Lisa och jag var hemma. Olika släktingar och vänner turades om att hålla oss sällskap. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland tyckte jag att jag hörde hans steg i trappan - att han helt enkelt åkt hem, liftat med långtradare eller vad som helst. Nånstans förstod jag att han inte levde längre - det kände jag redan på måndagen - men jag ville ju inte sluta hoppas heller.......

Vid lunchtid kom Lena upp och frågade om vi ville följa med ut på en promenad. Det kändes som en bra idé att få lite frisk luft, så vi började klä på oss.

Då ringde telefonen.....

Monica svarade, och hon gav mig bara luren och sa: "Det är Per...."

Jag förstod direkt......

Per grät och sa; "Nu får du sätta dig ner, för nu har dom hittat honom".

Årsdag - så mycket kärlek....

...... har strömmat över oss idag!

Mail, facebook-hälsningar, sms, bloggkommentarer, kort, blommor o s v.

Jag är överväldigad och samtidigt rörd. Att veta att det ligger blommor på kajen i Le Mans, att ljusen brinner på graven, att så många andra också saknar - det ger ändå nån slags tröst.

I kväll hedrade vi Nils minne genom att gå och äta på hans favorit restaurang i Stockholm - Broncos Bar på Tegnergatan. Det var Lisa och jag, moster Kikki och Anna N. Det kanske blir en årlig tradition - nästa år kanske vi blir fler, vem vet?

TACK alla underbara människor, för att ni finns!!


Foto: Elsa Sjödin

Ännu en årsdag.....

Motsvarande måndagskväll för ett år sen var sista gången vi var tillsammans alla fyra i vår familj.

Nils skulle åka till Stockholm på tisdagmorgonen, och Lisa kom hem på måndageftermiddagen. Vi åt mormormat, d v s stek med sås, potatis, gele och kokta grönsaker. Sen satt vi länge och pratade om allt möjligt. Vi pratade om Lisas 25-årsdag i april, och att det kanske skulle bli då vi skulle träffas alla fyra igen, nästa gång .

På tisdagmorgonen skjutsade Lisa och jag in Nils till busstationen i Härnösand. I hallen, när vi åkte, hittade han morfars gamla keps som han snodde med sig. Den passade bra till hans "Per-imitation" som han tränat på medan han varit hemma. Lisa tog några bilder - de blev de sista vi tog av honom....

Årsdagar.....

Idag är det ett år sen Nils kom hem för det som skulle bli sista gången.

Han var ledig från föreställningen i Le Mans ett par veckor, och kom hem för att titta till sin mor, som han sa. Jag var ganska nyopererad, men hade repat mig bra, så han blev glad över att se att jag var så pass pigg. Han tyckte att jag blivit liten och smal. Men det stora ärret på magen ville han inte titta på.

"Jag vill inte se var dom skurit i min mamma"

Det var illa nog med de två små ärren vid halsen, där jag fått en venport inopererad. De kunde han inte undgå att se.

"Robocop-mamman" kallade han mig. "Är du säker på att dom inte opererat in nån liten sändare eller nåt?"

Vi hade en jättefin vecka. Han tog som sin uppgift att se till att jag tog en promenad varje dag. När han sen åkte lämnade han ansvaret vidare till hyresvärdinnan en trappa ner.
En dag under en promenad pratade vi om min sjukdom, och jag frågade vad han tänkte.

"Först blev jag orolig, men nu ser jag att du kommer att fixa det här. Du får väl cellgift, blir trött av det, men sen blir du frisk"

Långt inne i min hjärna tänkte jag att det ju faktiskt kunde vara allvarligare än så, men jag sa inget. Jag tänkte att det tar vi om och när det kommer. Vi kan prata om det nästa gång han kommer hem....