Berg- och dalbana...

Känslorna går verkligen upp och ner. Ibland fattar jag att Nils är borta, och aldrig mer kommer att komma hem, och ibland är det så ofattbart och overkligt.

Det är så mycket som händer nu som jag vill berätta för honom. Matsalsbordet är överfullt av blommor, i brevlådan kommer dagligen en tjock bunt med kort och brev. Gamla dagisfröknar hör av sig, klasskamrater, orkesterkamrater, släktingar, vänner och bekanta från ställen vi bott på när barnen var små. Jag tog en bild av alla blommorna, och kom på mig själv med att tänka att Nils måste ju få se en bild i alla fall på dem, nu när han inte kan se dem i verkligheten.............

Nu ser vi fram emot att Per ska komma hem och berätta om allt han upplevt i Le Mans den senaste veckan.

Trots att den senaste veckan varit den absolut hemskaste och svartaste jag upplevt i mitt liv, så har jag heller aldrig mött SÅ mycket kärlek och värme heller.

Så mycket känslor på samma gång - det är inte konstigt att det svämmar över emellanåt....