Att vara mamma till Nils....

Jag hade skrivit ett tal, men kunde inte hålla det i går på minnesstunden. Det kommer här i stället.....

Att vara mamma till ett barn som Nils har betytt oändligt mycket glädje, men också en hel del oro. Han föddes ju som nummer två hemma hos oss för snart 22 år sedan. Vårt första barn, Lisa, var ett stillsamt och lättskött barn som sov på nätterna, åt enligt handböckerna, och var glad och trevlig däremellan. Hon kunde dock vara bestämd och sa vad hon tyckte - när hon så småningom började prata, och så är det fortfarande. Det tycker jag som mamma är bra! Lisa tyckte det skulle bli roligt att få ett syskon, och önskade sig en liten syster som kunde ärva alla hennes små klänningar. Vi föräldrar förstod inte vad andra menade när dom beklagade sig över hur jobbigt det var att ha småbarn.

Sen kom Nils.

När Nils låg i magen var det redan där stor aktivitet. Det kan vara ett visst mått av efterkonstruktion, men jag vill minnas att han rördes jämt. Han var beräknad att födas i mitten av juni, men redan i mitten av mars åkte vi till BB första gången – tre månader för tidigt. Den gången lyckades man stoppa upp det hela, men i mitten av maj gick det inte, utan han föddes fem veckor före planerad tid och fick ligga i kuvös ett par veckor. Fort gick det då också, han formligen flög ur min kropp som en liten säl. Han vägde ändå 3 kg, så det såg ganska kul ut där han låg i kuvösen, eftersom han var ungefär dubbelt så stor som alla andra för tidigt födda bebisar.

Att Lisa skulle heta Lisa hade vi bestämt långt innan hon ens blev till. När vi väntade Nils trodde vi att det antingen var en Maja eller en pojke. Men vad den pojken skulle heta, var svårt att tänka ut i förväg. Vi hade flera namn på gång, men när han väl var född såg vi ju direkt att det var en Nils och ingen annan.

Det var mycket stök med honom på BB. Jag fick inte amma honom, för då ”tröttade jag ut honom”! Jag kände ju att han kunde äta, men det var så himla viktigt att han fick i sig de där sista 5-10 grammen mjölk, så då blev det mjölkpumpning och sondmatning. Detta tyckte jag var hemskt! När vi så småningom, efter två veckor på sjukhuset, fick åka hem och äta när vi ville, så ökade Nils raskt i vikt. P g a att han var för tidigt född blev han ganska infektionskänslig, så han fick lätt hosta som blev lunginflammation. Hostan har hängt i hela tiden – Ni som hört Nils när han varit förkyld vet att hans hosta kan skrämma de starkaste nerver.

Småbarnsåren minns jag inte så mycket av. Jag var ständigt trött, för Nils hade svårt att sova på nätterna. Han hade så mycket annat han ville göra. Leka, läsa böcker, bygga lego etc. Han sov sin första hela natt när han var 5 år. Innan dess kom han alltid traskande till oss och ville ha sällskap. Men han var ytterst sällan sur och arg och grinig. Alltid glad och sällskaplig. Och intensiv….

Nils lärde sig läsa tidigt. Eller rättare sagt var det väl Lisa som lärde honom. När han var 5 läste han det mesta, och ville veta saker om allt. Himmel, vad han kunde fråga! Och vi förklarade väl efter bästa förmåga eller slog upp i uppslagsböcker. Detta var ju före internets tid. Vi köpte vår första dator när barnen var 5 respektive 8 år. Men då i början var det ju mest spel och en del skrivande.

Strax innan Nils blev 6 år bestämde vi att han skulle få börja skolan ett år i förväg. Vi insåg att han behövde få mer att bita i än vad dagis kunde erbjuda. Men även skolan blev lite långtråkig, för han kunde ju redan det mesta man pratade om. Räddningen kom i form av Kramfors kulturskola, där han fick börja spela cello. Det blev den utmaning Nils behövde. Han fick under 9 år intellektuell och musikalisk stimulans av en fantastisk lärare, och det betydde enormt mycket för honom.

Vårt beslut att låta Nils börja skolan som sexåring, betydde ju också att han slutade nian som 15-åring, och det hade vi nog inte riktigt förstått konsekvenserna av. Så när han som 13-åring började prata om cirkusgymnasier, nycirkus, Gävle, Alby etc, så trodde vi först att det var en av hans ”flugor”, vilka man också skulle kunna berätta mycket om. T ex som när han under ett halvår med brev bombarderade våra då kändaste politiker samt kungahuset med frågor om olika politiska frågor. Då var han väl ungefär 6-7 år. Han fick svar från de allra flesta. En del skickade signerade fotografier. Vi har alla breven kvar och det är rolig läsning. Det var flera såna flugor som han gick in för med liv och lust och stor energi. Frimärken t ex.

Vi trodde som sagt att cirkusflugan också skulle vara övergående. Så blev det nu inte, utan det blev i den världen hans kreativitet, intelligens, musikalitet, intresse för samhället, och stora sociala förmåga fick utlopp. Redan som 15-åring flyttade han alltså hemifrån för att gå cirkusgymnasiet i Gävle, och sen vet ni ju alla hur utvecklingen gått.

Nils har alltid haft bråttom. Bråttom att födas, bråttom att lära sig saker, bråttom att gå vidare – och nu till sist har han lämnat livet, alldeles för tidigt.

Nils kommer alltid att vara 21 år, snart 22. Precis i starten, precis på tröskeln till sin framtid. De flesta av oss andra kommer att bli gamla, möta besvikelser, sorg, svek, motgångar – men naturligtvis också lycka och kärlek och framgångar. Så är ju livet. Allt finns där, sida vid sida och samtidigt.

Som mamma slipper jag nu oron för Nils. Men om jag fick byta så skulle jag hellre ha både oron och Nils kvar. I orons ställe finns nu bara tomhet. En del av tomheten fylls all den kärlek och värme som strömmar emot mig från alla vänner. Både nya vänner som vi fått via Nils, men också egna vänner från förr som jag inte haft kontakt med på många år. Och naturligtvis vännerna och släktingarna som funnits där hela tiden.

Men själva Nils är borta; spädbarnet Nils som inte kunde sitta still i mitt knä och klättrade på allt som kom i hans väg, det frågvisa och intensiva barnet Nils som skulle bestämma över hela världen, pojken Nils som med dödsförakt slängde sig utför de svartaste pisterna i slalombackarna, den mjukhårda tonåringen Nils som så gärna satt nära i soffan och blev kliad på ryggen, den unge mannen Nils som kom hem på korta besök och berättade om allt spännande han var med om.

De Nilsar som kanske hade blivit längre fram i livet vet vi inget om – där kan vi bara fantisera….. Maken Nils, pappan Nils, den medelålders Nils – hur hade dom blivit??

Livet är konstigt och märkligt, hårt och grymt, men också fantastiskt. Samtidigt.