Ja, nu blev det ju bara en natt hemma i Nyadal, sen hamnade vi i sommarstugan igen.
Saken var den att katten vägrade följa med hem i onsdags. När jag skulle stoppa in henne i transportburen sträckte hon ut alla fyra tassarna åt olika håll, gjorde en tvärvändning i luften, klöste mig hårt i magen samt kilade som ett svart streck upp på övervåningen och gömde sig under sängen.
Jag insåg att det var ett tvåpersonersprojekt att få in henne i buren, så jag lät henne stanna - utomhus.
På torsdagmorgonen låg ett tjockt lager frost över nejden, och jag såg för min inre syn hur den stackars katten satt och huttrade och frös vid en tyst och tom sommarstuga. Vi åkte därför till sommarstugan och sov och utfodrade djuret. Hon såg då inte särskilt lidande ut, och åt knappt nån mat alls, men sov väldigt gott på natten bland mina fötter. Sen åkte vi hit i går, fredag, också.
Nu halkar maken omkring på uteplatserna, iförd träningsoverall och vantar, och monterar ner hammocken, kånkar trädgårdsmöbler o s v. Jag ska strax dra mitt strå till stacken och sortera smutstvätt, packa mat, böcker, viktiga papper o s v. Maken ska också traska upp på Själandsklinten, för där är det årsmöte kl 10.00 för den förening som sköter den lilla stugan på toppen.
Jag blir hemma och vaktar Melodikrysset, jag.....
Jobbet, då?? Jo, jag har jobbat två dagar. Det känns både väldigt självklart att gå till jobbet, men samtidigt hur konstigt som helst. En massa nya människor, nya frågor, nya målgrupper. Jag jobbar ju bara två timmar per dag, så jag hinner ju bara dit och fika, plocka lite bland mina nerpackade saker, försöka förstå vad som händer.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ewa!
SvaraRaderaJag har inte varit flititg på din blogg det senaste. Nu har jag läst igen en del. Det är alltid lika "roligt" att läsa. Jag tror du förstår vad jag menar. På något sätt ger det en vila, för mig, att följa ditt, Pers o Lisas liv idag. Och Nils - som finns med i allt på något oerhört självklart sätt....
Många gånger har jag förundrats över den styrka som finns i era liv, en styrka som hjälper oss på avstånd, större eller mindre, att våga vara så nära......vi orkar.
Jag kan ana alla de val ni tvingas att göra - som nu med gravsten, och sedan, när ni flyttar från Nyadal till Härnösand, vilka saker av minnen ska följa med och vad skall lämnas bort.
Vi följer er ibland en bit på vägen, oftare finns ni i våra tankar och böner........."förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå".
Vi hörs - allt gott!
Anders A