Ännu ett tal som inte blev hållet.....

Jag har varit på ett mycket trevligt femtioårsfirande i helgen hos vännerna i Östersund. Stilla middag med familjen på fredag och öppet hus med lite mera folk på lördag.

Jag hade tänkt hålla ett tal, men det blev inte riktigt tillfälle till det, eller också svek mig modet. Talet kommer här i stället:

I fredags på jobbet satt vi och pratade om vad vi skulle göra på helgen. ”Jag ska åka till Östersund, sa jag, för min bästis fyller 50”. Det kanske låter larvigt att ha en ”bästis” när man är 50+, men Lotta (också känd som trappombudet) är nog min bästaste bästis. Ulf har också nyss fyllt 50, men han får faktiskt ursäkta att jag nu vänder mig till Lotta i första hand.

Att ha en vän som Lotta är något som alla borde få ha förmånen att ha!

Det finns så många minnen, så många bilder från saker vi gjort tillsammans: när vi var barn och badade i älven och i havet på sommaren, när var tonåringar och åkte på läger, när vi sjöng ABBA-låtar med hopprep och hårborstar som mikrofoner, när vi var kära i olika killar, och ibland i samma – fast inte samtidigt förstås... När Lotta följde med mig och min klass till Mellanöstern som min ”respektive”, när Ulf o Lotta gifte sig och vi bjöd Björn Skifs på bröllopet – tyvärr kunde han inte komma; när barnen var små och halvstora och vi åkte till fjällen tillsammans med Sundqvists och Gezelius.

Så många minnen....

När livet var som mest kaotiskt i vintras, när jag var sjuk och Nils var försvunnen i Frankrike – vem sätter sig i bilen och åker alla milen från Östersund och fyller kylskåpet med mat? Och hur många gånger har det hänt, att jag tänkt ringa, och så har nåt kommit emellan så jag inte har ringt på en gång. DÅ ringer telefonen – gissa vem? Det är tvärtom ibland också.... Att jag ringer, alltså... Kan man läsa tankar på 23 mils avstånd?

Vi har inte bott nära varann på 30 år, ungefär, men det har nog inte gått en vecka på de här 30 åren då vi inte haft kontakt via telefon, brev – och nu på slutet med sms och facebook.

En del människor som finns nära i livet, är så lätta att ta för givet, och de bara finns där – helt självklara. Det blir liksom inte av att man säger hur mycket man uppskattar dem. En sak har jag lärt mig det senaste året: att man inte kan ta något eller någon för given. Allt kan förändras i ett ögonblick. Och att man inte ska skjuta upp saker på framtiden. Därför vill jag ta tillfället att nu säga hur mycket jag uppskattar er båda två (NU gäller det även dig, Ulf).

STORT GRATTIS PÅ ERA FEMTIOÅRSDAGAR OCH TACK FÖR ATT NI FINNS!!