Faster

Igår började vi röja för att så småningom börja flyttpacka.

Maken gjorde ett storverk på vinden och slängde 15 (FEMTON) kartonger böcker som stått ouppackade och orörda sedan vi flyttade hit för 12½ år sedan. Skulle inte tro att de böckerna kommer att saknas....

Själv tog jag mig an min fasters efterlämnade kartonger. Faster dog förra sommaren, vid 94 års ålder. Hon var två år yngre än min far, och de hade ytterligare sju syskon och växte upp på ett hemman i Näs i Vibyggerå på 20-talet. När jag blev sjukskriven i december i fjol tog jag hem ett par stora kartonger innehållande hennes dagböcker, manuskript, tidningsurklipp, gamla gireringskopior ordentligt ordnade i årsvisa buntar från 70-talet och framåt. Tanken var att jag skulle sortera upp det hela då. Sedan hände det ju andra saker som gjorde att kartongerna blev stående.

Nu var det dags.

Faster hade en stark personlighet, och när jag gick igenom de båda lådorna förstärktes min bild av henne som en intelligent men egensinnig kvinna, som nog levde ett ganska ensamt liv.

Tidningsurklippen kan man grovt sortera i olika kategorier:

- insändare och debattinlägg i abortfrågan (som var en av fasters hjärtefrågor – hon var en närmast fanatisk abortmotståndare)
- urklipp om hembygden
- urklipp om släktingar (dessa har jag sparat, så ni vet det kära kusiner...)
- längre artiklar om olika svenska författare, särskilt om Selma Lagerlöf (som faster skrev sin lic-avhandling om på 70-talet)

Sen hittade jag också urklipp som förvånade mig; ett om de ”Rosa bussarna” som var ett populärt sätt att uppleva tredje världen på 80- och 90-talet. Hade hon tänkt sig en sådan tur?

Det är spännande att tänka på.

Av hennes samlade kontutdrag kunde jag se att hon månatligen, av sin ganska magra pension, stödde Stockholms Stadsmission, Rädda Barnen samt Södermalmskyrkan (på 90-talet). Det sista förvånade mig, eftersom jag trott att faster var en mycket högkyrklig kvinna. (Södermalmskyrkan är en avläggare till Livets Ord i Uppsala.)
Dagböckerna har jag bara läst axplock ur. Faster har skrivit med en gammeldags, något svårläst handstil, men hon har ett fantastiskt målande språk. Den äldsta dagboken är från 1940, och skrevs alltså under kriget. Den ska jag försöka läsa.

I lådorna fanns också ett fotoalbum, med bilder från tidigt 30-tal då faster gick på Karlskogas praktiska läroverk. Där kan man se bilder av faster som ung flicka, med piffiga moderiktiga kläder. Det finns bilder från ett pyjamasparty med några andra flickor, och från fester med en massa unga människor – både kvinnor och män.

Frågorna hopar sig:

- Hur hamnade faster i Karlskoga?
- Vem är den långe, stilige, mörkhårige man som faster står arm i arm med på en bild?
- Vem är mannen hon sitter i knät på, på en annan bild?

Att vår faster varit ung, kär, fnissig och skämtlysten är svårt att föreställa sig för oss som bara sett henne som medelålders och gammal.

Tänk så mycket som ryms i ett liv, och så många sidor en människa har.

Jag hittade också en 100-årsskrift för Härnösands sparbank 1827-1927. Längst bak i den tjocka boken fanns bilder på Sparbankens förtroendevalda i olika socknar. Så gott som alla är män och väldigt många har tjocka mustascher. För Vibyggerå socken var en av de tre herrarna Nils Näslund i Näs. Det är min farfar, och han är på bilden i 40-årsåldern. Jag ser mitt eget hårfäste, min fars panna och ögon, fasters hakparti och många drag från många andra kusiner och släktingar. Fascinerande att se hur generna slår igenom på olika sätt.