Årsdagar.....

Idag är det ett år sen Nils kom hem för det som skulle bli sista gången.

Han var ledig från föreställningen i Le Mans ett par veckor, och kom hem för att titta till sin mor, som han sa. Jag var ganska nyopererad, men hade repat mig bra, så han blev glad över att se att jag var så pass pigg. Han tyckte att jag blivit liten och smal. Men det stora ärret på magen ville han inte titta på.

"Jag vill inte se var dom skurit i min mamma"

Det var illa nog med de två små ärren vid halsen, där jag fått en venport inopererad. De kunde han inte undgå att se.

"Robocop-mamman" kallade han mig. "Är du säker på att dom inte opererat in nån liten sändare eller nåt?"

Vi hade en jättefin vecka. Han tog som sin uppgift att se till att jag tog en promenad varje dag. När han sen åkte lämnade han ansvaret vidare till hyresvärdinnan en trappa ner.
En dag under en promenad pratade vi om min sjukdom, och jag frågade vad han tänkte.

"Först blev jag orolig, men nu ser jag att du kommer att fixa det här. Du får väl cellgift, blir trött av det, men sen blir du frisk"

Långt inne i min hjärna tänkte jag att det ju faktiskt kunde vara allvarligare än så, men jag sa inget. Jag tänkte att det tar vi om och när det kommer. Vi kan prata om det nästa gång han kommer hem....