Årsdag IV

Motsvarande lördag för ett år sen var en solig, men lite kall dag.

Nils hade varit försvunnen sedan söndagkvällen, i drygt fem dygn. Per var i Le Mans och sökte efter honom, tillsammans med institutet Nils jobbade åt, polisen, en massa vänner.

Lisa och jag var hemma. Olika släktingar och vänner turades om att hålla oss sällskap. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland tyckte jag att jag hörde hans steg i trappan - att han helt enkelt åkt hem, liftat med långtradare eller vad som helst. Nånstans förstod jag att han inte levde längre - det kände jag redan på måndagen - men jag ville ju inte sluta hoppas heller.......

Vid lunchtid kom Lena upp och frågade om vi ville följa med ut på en promenad. Det kändes som en bra idé att få lite frisk luft, så vi började klä på oss.

Då ringde telefonen.....

Monica svarade, och hon gav mig bara luren och sa: "Det är Per...."

Jag förstod direkt......

Per grät och sa; "Nu får du sätta dig ner, för nu har dom hittat honom".