Snart snart...

Igår jobbade vi på som två små illrar, Lisa och jag. Målning av golvlister, oljning av Groland (arbetsbänken), torkning av skåp, inbärning av spis, kylskåp och bord + en massa "plock". De tunga sakerna gör Lisa och Per, och "plocket "står jag för.

Men idag kan vi börja fylla kylskåpet med mat inför helgen, och i morgon kan vi börja bo där...

Idag är det framför allt städning av sovrummen och inplockning av alla köksprylar som står på programmet.

Solen skiner så det känns bra att få hänga ut och vädra kuddar o täcken.

I går låg jag och vilade en stund och kände hur alla muskler bara slappnade av när jag hörde de välbekanta ljuden; duvornas kutter från skogen, fågelungarnas pip från hängrännan precis vid min huvudgärd, en och annan bil lite avlägset, ett stilla sus från skogen.

Allt lät precis som vanligt.

Under ganska många år nu har somrarna sett rätt lika ut. Vi har flyttat ut tidigt till stugan, Per och jag. Lisa har jobbat ganska mycket i Stockholm och inte varit hemma så mycket. Nils har kommit hem efter midsommar, varit hemma några dagar och sen åkt på turné, festivaler o s v och kommit hem några dagar mellan varven och tvättat kläder och ätit och sovit. Vi har haft en massa kattungar varje år som vi haft mycket sjå omkring, framför allt att hitta nya hem till. Vi har ojat oss över vårt ruffiga kök och vår otäta köksdörr, och över hur snett köksgolvet varit.

I år är det mesta förändrat.

Nils är borta - det är väl det mest påtagliga, och samtidigt det enda som är enbart negativt, och det enda jag definitivt skulle vilja ha annorlunda. Lisa är hemma mycket - det är den bästa saken. P g a min sjukdomsbehandling är jag bra mycket tröttare än jag brukar vara, men förhoppningsvis blir det bättre under sommaren.... Köket är nytt, det är också bra och även om det varit mycket jobb med det så är det enormt positivt. Astridkatten är borta och det är tråkigt, men samtidigt är det väldigt lättsamt att ha bara en katt, som dessutom numera är kastrerad så det blir inga kattungar i år.

Ibland vill jag vrida tillbaka tiden, och inbillar mig att livet på nåt sätt var lyckligare förr - när barnen var små och bodde hemma. Men samtidigt vet jag ju att livet inte funkar så. Barn blir stora och flyttar, vi råkar ut för sjukdomar och sorg - vi möter både positiva och negativa händelser och måste försöka hantera det på nåt sätt. En erfarenhet och lärdom från den här hemska våren är också att lycka och kärlek kan glimta igenom även mitt i det allra svåraste.

Men att ens barn dör och inte finns längre - det är väl ändå så fel det kan bli! Det tror jag aldrig jag lär mig hantera.