Trettonde maj

Idag är det Nils födelsedag, då han skulle ha fyllt 22 år.

De senaste åren har han ju inte varit hemma och firat tillsammans med oss, utan vi har fått göra det på ”distans”. För två eller tre år sen t ex, hade jag en kollega som skulle till Bryssel på en konferens precis den 13 maj, så då packade vi en kasse med hembakade bullar, svensk Marabou-choklad och några seriealbum, och skickade med henne. Sen ringde jag Nils och frågade ”Kan du vara på Gare Central kl si och så, och möta en kollega till mig?” Då svarade han ungefär ”ja, säger du så, och det är den 13 maj, så kan jag naturligtvis det…” Så han fick sin kasse, och det var naturligtvis mycket uppskattat.

Jag slog upp min kalender för i fjol, och där står följande för 13 maj:

NILS 21 år
Enhetsmöte 10.00-12.00
- uppföljning arbetsmiljöplan
- uppföljning verksamhetsplan
- miljökompassen
- krisplan för centret

Programgrupp 13.00-16.00

En helt vanlig dag på jobbet, med andra ord. Vi ringde förmodligen till Nils och gratulerade och sjöng, som vi brukade. Förmodligen ringde vi och sjöng på morgonen och pratade lite längre på kvällen – jag minns faktiskt inte riktigt….

Tänk om nån då hade sagt till mig att vi, samma dag om ett år, dvs idag, skulle vara på väg hem från Umeå efter cytostatikabehandling på mig, och att vi efter vägen skulle åka via Nordingrå för att plantera rosor på Nils grav!





Det är en alltför bisarr tanke att tänka, att något sådant skulle kunna hända. Och när man ser vår situation ”utifrån” så antar jag att det förefaller alldeles förfärligt hemskt. Vi brukar säga, att om vårt liv varit ett manus till en tv-serie, så hade man fått tona ner det hela, för det är alltför mycket på en gång.

Men när man är mitt i det hela, så får det bara lov att gå i alla fall. Vi får inte Nils tillbaka, hur gärna vi än skulle vilja. Det som har hänt har hänt. Det är obeskrivligt tomt, och saknaden och sorgen är nästan övermäktig ibland. Alla hälsningar, mail, telefonsamtal, brev och kort från Nils’ och våra vänner fyller tomrummet till en del, men saknaden finns där naturligtvis ändå, ibland mer och ibland lite mindre.

De som lever nära oss hänger med i våra svängningar, och ser att vi faktiskt inte är ledsna HELA tiden. Livet har sina glädjeämnen även fast det ser ut som det gör. De som har lite mer sporadiska kontakter kanske tror att vi alltid mår som vi gör precis när vi pratas vid eller möts. Och då kan man ju tro att vi är jätteledsna precis hela tiden, eller att vi inte är särskilt ledsna alls, beroende på hur sinnesstämningen varit just då.

Jag är medveten om att jag håller en ganska ”lätt” och ”krass” ton i bloggen. Jag försöker beskriva det som händer i min vardag ganska rakt upp och ner. Men jag skriver aldrig mina mest privata tankar och reflektioner, de vill jag hålla för mig själv, eller dela i ett samtal. Och jag skriver heller inte när jag är som ledsnast - då orkar jag inte.