Tomt och tyst

Och nu har även Lisa åkt.

Och oj vad tomt och tyst det blev i huset... Bara klockan som tickar.

Det blev så tomt och tyst att jag blev tvungen att gråta en skvätt, fast jag trott att det inte skulle behövas.

Missförstå mig nu inte. Jag vill att mina barn ska ha sina egna liv, och jag tror inte vi skulle kunna vara tillsammans jämt. Den tiden är förbi. Det är hela situationen jag gråter åt. Jag vill inte vara sjuk, och jag vill att allt ska vara som vanligt.

Men nu är det ju som det är. Och när det nu är som det är, så är det de närmaste relationerna som blir de allra mest värdefulla för mig. Familjen, vännerna och släktingarna.

Det här med barn är fascinerande! Att se drag av sig själv och sin man i vuxna människor, som ju framför allt är egna individer. Men vid vissa läten, gester och sätt att röra sig blir det uppenbart varifrån generna kommer.

Just nu kom ett sms från dottern:
Lyckades jag glömma påsen med mackorna redan hemma, eller ligger de kvar i bilen?

Mitt svar blev:
Grattis Lisa, den stod kvar i gröna fåtöljen. Nu står den i kylen. Hurra, jag har lunch!

Lisa: Du kan göra toast av dem, men då måste du peta bort gurkan först

Ewa: Tack för tipset!!